Nu var det länge sen jag
rapporterade om mitt vilddjur – så jag tänkte bara meddela att JA – vi lever och
JA vi har överlevt! Vad då kanske nån undrar…
Den FÖRSTA TIDEN med MALINOIS!!!
Nu – fyllda 7 månader – är varje dag (nåja…) en sann glädje. Allt jag gör (
nåja…) med Önska är …vad ska jag välja för ord…tacksamt.
Antingen för att hon lär sig något – eller jag…!!!
Den mesta tiden har gått åt till att vara hund i en storfamilj som har
sommarlov. Nog så arbetsamt om man är vallhund – ungarna far hit å dit och
det har renoverats och badats och festats och rests runt en hel del.
Efter en intensiv vecka på
Gotland blev hon halt av allt röjande på stenstränder och bland raukar och
rabbisar – så 3 veckor gick hon med stukad tå och haltade våldsamt.
Inte för att Önska märkte att hon haltade – det var tyvärr min uppgift att tala
om för henne.
Men i ”stillhet” fick hon i
alla fall vara…så på 3 veckor tappade vi i följande ordning: Spårarbetet (det
går INTE att spåra med en sjövild omotionerad malle om man inte gillar
vattenskidåkning i skog )
Allmänlydnaden ( ”va? – en allmän lydnad mamma – det kan inte gälla mig, du sa
ju allmän…” )
Inkallningen (”nu jävlar tänker jag skälla på postbilen tills hon flår mig – jag
är lööööös”)
Samt de få moment som var påbörjade i lydnaden plus stora delar av övriga
familjens tillit till mitt förstånd när jag envist hävdade att det kommer att
bli bättre-det går över-hon blir äldre- lugn allihop…
Helt fantastiska resultat av en stukad tå! Hoppas hon aldrig mer blir halt…
Under den här perioden förtjänade hon sitt nya namn – Röda Faran! Min mamma som
påtvingat måste vara både barn & hundvakt ledsnade på jycken som älskar henne
intensivt och helst vill äta upp lilla mamma i ren lycka.
Det positiva med det hela var att barnen – som hittills mest vrålat NEEEEEEEEEEJ
åt hunden, nu faktiskt började försvara henne – mot mormor!!!
3,5-åringen kom dessutom på att Önska tillhör en ras som polisen har i sin bil –
så alltså deklarerade han frankt att han skulle blir ”polishundförarpolis” och
att Önska skulle bli hans polishund! Varpå 2-åringen ömt tittade på Röda Faran
och utbrast ”min lillasyster”.
Den som säger att jag indoktrinerar mina barn har fel – jag ger dem bara en
mycket bra och allsidig uppfostran! Det är nyttigt att kunna hantera en malle på
ett tidigt stadium i livet – det har man igen i andra situationer som ex.
terrorattacker och gisslandraman.
Ett flyttlass har dock gått
från vårt hus – och nej, det är inte mannen som tröttnat – utan den äldsta
katten. Han har numera sitt revir hos ett pensionärspar utmed vår grusväg,
varken hundar eller barn finns det där, bara några gamla hönor som går och
kacklar. När jag passerar med Röda Faran på min kvällspromenad så vänder han
bort huvudet med avsmak…
Den kvarvarande katten har utvecklat en överlevnadsstrategi som inte lämpar sig
att redovisa här – men på något mysko sätt har katten Nisse och Önska hittat en
sadomasochistisk relation som verkar funka.
På det hela taget har det varit en bra sommar!
Önska har lärt oss att ducka, ta skydd, ställa bort och hänga upp och plocka
undan och att ha järnkoll och aldrig tappa greppet.
Hon i sin tur har lärt sig att åka båt, simma långt, spåra på hårda underlag,
koppla av fast 12 barn spelar badminton och krocket – samtidigt, ligga i bur och
leka pudel på hundutställning, följa med på möten och vara i sta’n, sova ute när
det åskar, inte vakta grejer, klippa klorna, gå lös mellan alla hagar fyllda med
hästar och kor här hemma, gapa och vakta mindre, umgås med hundar mycket fint,
enkla uppletandeövningar och lite grundlydnad.
Hon har fortfarande ett mjukt vänsteröra och 1 cm överbett och kan inte vara
tyst i bilen ensam.
Hon är Röda Faran – och jag kunde inte ha Önskat mig nå’t bättre!
Lotta & Önska
